vävnadstolerans

Vävnadstolerans är den mängd skadlig påverkan en biologisk vävnad tål utan att utveckla signifikant eller permanenta funktionsnedsättningar. Begreppet används i första hand inom radiobiologi och strålbehandling för att uppskatta toleransen hos olika vävnader mot strålning och för att planera säkra behandlingsregimer. Toleransen varierar mellan vävnadstyper och påverkas av faktorer som totaldosen, dosfördelning över tid (fractionering), den behandlade volymen och patientens ålder och hälsa. Generellt är sena svarande vävnader oftare skadade än tidiga, och större exponering över större volymer ökar risken för komplikationer.

I klinisk praxis används toleransbegreppet via toleransdoser (TD) och toleransgränser som TD5/5 eller TD50/5, vilka anger dosen som ger ett visst kompliceringsfrekvens inom fem år. Modeller som NTCP (normal vävnads-komplikationsprobabilitet) och dos-volym-histogram (DVH) stödjer planering och riskbedömning. Fraktionering, där dosen ges i flera mindre omgångar istället för en enda stor dos, förbättrar ofta vävnadens reparationsförmåga och därigenom toleransen. Behandlingens tidsram och återhämtningsmöjligheter mellan behandlingar spelar också roll.

Tillämpningar av vävnadstolerans innefattar radioterapiplanering, riskbedömning för kemoterapirelaterad vävnadsskada och utveckling av skyddsåtgärder som avskärmning, bildstyrd teknik och organ-sparande strategier. Eftersom toleransen varierar mellan individer krävs ofta individuell anpassning och uppföljning.