vätskeföring

Vätskeföring är medicinsk behandling som innebär tillförsel av vätska till en patient för att upprätthålla eller återställa kroppens vätskebalans och elektrolytstatus. Vätskeföring kan ges intravenöst genom infusion, subkutan infusion (hypodermoclysis) eller, i vissa fall, enteralt via speciella vätskeblandningar eller näringstillförsel.

Vätskorna delas ofta in i kristalloider och kolloider. Kristalloider, såsom natriumklorid 0,9 procent och Ringer-laktat, används vanligt för volymexpansion och hydrering. Balanserade kristalloider försöker efterlikna kroppens plasma och kan vara fördelaktiga vid större vätskebehandling. Kolloider innehåller större molekyler (till exempel albumin) och används vid särskilda tillstånd där man vill behålla eller öka ett visst plasmavolym, men de är oftast kostsammare och har specifika risker.

Administrationssätt och indikationer. Vätskan ges som bolus vid akut behov av volymåterställning eller som kontinuerlig infusion vid långsammare tillförsel. Indikationer inkluderar dehydrering, hypovolemi vid trauman eller sepsis, perioperativ vätskestyrning, brännskador och gastroenterit. Anpassningar görs utifrån patientens ålder, njurfunktion, hjärt-lungstatus och elektrolytbalans. Kontraindikationer innefattar tecken på vätskeöverskott, svikt i hjärta eller njurar samt vissa elektrolyt- eller syra-basrubbningar.

Övervakning och komplikationer. Vid vätskeföring följs vitalparametrar, urinproduktion och kroppens vätskebalans noggrant. Blodprov kan övervakas för elektrolyter och njurfunktion. Risker inkluderar övervätskning, elektrolytstörningar, infusionrelaterade infektioner eller infiltration, samt allergiska reaktioner. Behandlingen avslutas eller justeras när patientens tillstånd stabiliseras.