vattenledande

Vattenledande beskriver egenskaper hos vatten eller vattenbaserade lösningar att leda elektrisk ström. Rent vatten är en dålig ledare eftersom det innehåller få fria joner, medan vanligt vatten innehåller upplösta salter och andra joner som ökar ledningsförmågan.

Ledningsförmågan uppstår genom jonernas migration i vätskan när ett elektriskt fält appliceras. Positive och negativa joner rör sig mot motsatta elektroder, vilket möjliggör elektrisk ström. Temperaturen påverkar också ledningsförmågan; vanligtvis ökar konduktansen när vattentemperaturen stiger. Konduktans mäts oftast i microsiemens per centimeter (µS/cm) eller millisiemens per centimeter (mS/cm).

Värden varierar stort beroende på innehållet av upplösta ämnen. Destillerat eller deioniserat vatten har mycket låg konduktans, cirka 0.055 µS/cm vid 25°C. Dricksvatten ligger ofta i intervallet 100–800 µS/cm, beroende på mineraler och salter som löses i vattnet. Havsvatten kan ligga runt 50 000 µS/cm eller mer. Dessa skillnader gör vattenkonduktivitet till en använd parameter för att bedöma vattenkvalitet.

Användning och betydelse varierar inom miljö- och processvetenskap. Konduktivitet används som snabb indikator på mängden upplösta joner i vatten, vilket är relevant för vattenbehandling, vattenkvalitetsövervakning, korrosionsrisk, och vissa industriella processer. I praktiken påverkar närvaron av ledande vatten elsäkerhet: våta miljöer höjer risk för strömgenomgång genom ökad ledningsförmåga, så isolering och jordning är viktigare vid elektriska installationer i fuktiga miljöer.

---