urvalsstrategier

Urvalsstrategier är planering och metodik för hur man väljer ut en delmängd av en population för att dra slutsatser om hela populationen. Val av strategi påverkar representativitet, precision och kostnader i studien.

Probabilistiska urvalsstrategier innebär att varje enhet har en känd sannolikhet att ingå i urvalet och möjliggör kvantifierbara felmått. Vanliga metoder är enkel slumpmässig sampling, systematiskt urval, stratifierat urval och klusterurval. Vid enkel slumpmässig sampling har varje individ samma chans att väljas; systematiskt urval väljer varje k-te enhet efter ett starttal; stratifierat urval delar populationen i homogena grupper och gör urval inom varje grupp; klusterurval delar in populationen i kluster och väljer slumpmässigt några kluster för vidare datainsamling.

Icke-probabilistiska urvalsstrategier saknar kända sannolikheter och används när tillgången till populationen är begränsad eller kostnaderna är höga. Exempel är bekvämlighetsurval, ändamålsurval (målmedvetet urval) och kvoturval, samt snöbollsurval där befintliga kontakter rekryterar nya deltagare.

Fördelen med probabilistiska metoder är möjligheten att uppskatta felmarginaler och skapa konfidensintervall. Nackdelen är ofta större kostnader och krav på ett tydligt urvalsramverk. Icke-probabilistiska metoder kan vara snabbare och billigare men innebär större risk för systematiska bias och begränsad generaliserbarhet. Viktiga begrepp är urvalsram, svarsfrekvens, urvalsbias och designeffekt.

Användningsområden för urvalsstrategier inkluderar samhällsvetenskap, marknadsforskning, epidemiologi och policyutvärdering. Bedömning av metodens kvalitet görs utifrån hur väl ram och urvalsprocess speglar populationen, hur slumpmässigheten upprätthålls samt hur icke-svar hanteras. Rapportering bör ange val av urvalsstrategi, urvalsstorlek, osäkerhet och potentiell bias.