terrängmodell

Terrängmodell är en digital representation av jordens terrängyta, vanligtvis i form av ett kontinuerligt ytväsende eller en nätstruktur som beskriver höjdlägen, lutningar och topografi. Den används inom geovetenskap, kartläggning, infrastrukturplanering och vatten- och energiomvandling för att analysera hur marken ser ut och hur den påverkar olika processer.

Vanliga typer är digitalt höjdmodell (DEM), digitalt terrängmodell (DTM) och digitalt högtäckt yttypstånd (DSM). En DTM avser markytan med eventuella objekt som byggnader eller vegetation borttagna eller minimerade för att visa den verkliga markytan. En DSM inkluderar allt på ytan, inklusive vegetation och byggnader. Begreppet DEM används ibland som en generalterm för olika höjddata, vilket kan leda till begreppsförvirring mellan länder och sammanhang.

Data och generation sker från flyg- eller satellitbaserad avbildning, LiDAR, fotogrammetri, radar eller traditionell markmätning. LiDAR ger ofta mycket hög upplösning och bra infiltration av terrängens detaljer. Höjdkartor genereras genom uppmätta punkter och interpolation, eller genom fusion av flera källor. Terrängmodeller lagras som raster (till exempel GeoTIFF eller ASCII Grid) eller som vektorbaserade nätverk (TIN).

Nyckelfaktorer som påverkar användbarheten är spatial upplösning, vertikal noggrannhet, referenssystem och uppdateringsfrekvens. Användningsområden inkluderar hydrologiska modeller och översvämningsberäkningar, lutnings- och utsiktsanalyser, infrastrukturplanering, telekommunikation och miljöövervakning. Beaktas bör att DSM kan över- eller underrepresentera markens faktiska marknivå beroende på hur mycket vegetation och byggnader som finns närvarande. Terrängmodeller kräver tydlig metadata om datum, CRS och bearbetningssteg för korrekt användning.