tarmdysfunktion

Tarmdysfunktion är en bred term som beskriver nedsatt funktion i mag‑tarmkanalen, särskilt motorik, näringsupptag och sekretorisk aktivitet. Tillståndet kan ge symtom som buksmärta, uppblåsthet, förändrad avföringsvanor och smärta vid tarmtömning. Det kan vara primärt funktionellt eller följas av en underliggande sjukdom.

Vanliga former är funktionella tarmstörningar som irritabel tarm-syndrom (IBS), där symtomen kan vara förstoppningsdominant (IBS‑C), diarrådominant (IBS‑D) eller blandad form. Andra tecken kan vara långvarig buksmärta, gaser, eller kontinuerlig förändring av avföringskonsistens. Tarmdysfunktion kan också uppkomma vid tarminflammation, malabsorption, tarmmotilitetsstörningar eller skador efter kirurgi och vid neurologiska eller muskulära problem i anorektalområdet. Läkemedel som opioider, vissa diabetesläkemedel eller antacida kan bidra, liksom systemiska sjukdomar som diabetes eller sköldkörtelrubbningar.

Diagnostik bygger på klinisk bedömning och uteslutning av allvarligare sjukdomar. Viktiga moment är anamnes och fysisk undersökning, upplevda alarmtecken, blodprover, avföringsprov vid behov, och endoskopiska eller bilddiagnostiska undersökningar om indicerat. Vid misstanke om motilitetsstörning kan specifika tester som kolontransittid eller anorektal manometri vara användbara.

Behandling är individanpassad och kan omfatta livsstils- och koståtgärder (regelbundna måltider, vätska, ökad fiber vid förstoppning, FODMAP-sänkad kost vid IBS), läkemedel som laxermedel, antidiarroémedel, antispasmodika och behandling av underliggande sjukdom. Pelvisgolvsträning eller biofeedback kan hjälpa vid anorektal dysfunktion. Uppföljning och ombehandling eller remiss vid osäker diagnos eller alarmtecken är viktigt.