säkerhetsintresse

Säkerhetsintresse är ett begrepp som används inom nationell säkerhet och säkerhetspolitik för att beskriva de mål och värden som ett land anser vara särskilt skyddsvärda. Begreppet refererar till vad regeringen bedömer som nödvändigt för att upprätthålla suveränitet, politisk självständighet och allmän säkerhet, samt kontinuiteten i samhällets funktioner.

Områden som ofta ingår i ett säkerhetsintresse är skyddet av kritisk infrastruktur (energi, kommunikation, transporter), försvarsförmåga, rättsstatens funktion och medborgarnas säkerhet, samt ekonomisk stabilitet och tillgång till viktiga resurser. Även informationsmiljö och cybersäkerhet betraktas ofta som centrala delar. Målet är att förebygga hot, avskräcka aggressioner och kunna hantera kriser och störningar.

I praktiken uttrycks säkerhetsintresset i regeringspolitiska dokument, försvars- och säkerhetspolitiska planer samt i internationella åtaganden och samarbeten. Staten arbetar genom diplomati, alliansbyggande, avskräckning, krishantering och motståndskraft (resiliens), samt förstärkt cyberförsvar och relevant lagstiftning, alltid inom ramen för internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter.

Säkerhetsintresset måste dock balanseras mot medborgerliga friheter, rättsstatsprinciper och ekonomiska kostnader. Kritiker varnar för att överdriven fokus på säkerhet kan inskränka rättigheter eller skapa missriktade prioriteringar, medan förespråkare framhäver nödvändigheten av robust försvar och kritisk infrastruktur i ett osäkert internationellt läge.

Begreppet används främst i nationell politik och i internationella sammanhang där stater överväger hur de bäst försvarar sina grundläggande intressen mot geopolitiska hot och säkerhetsrisker, samtidigt som de upprätthåller internationell rättsordning och samarbeten.