försvars

Försvar avser de åtgärder ett land vidtar för att skydda suveränitet, territoriell integritet och befolkningen mot hot från yttre aktörer eller allvarliga störningar. Det innefattar militära medel, civila beredskapssystem samt cybersäkerhet och andra kritiska funktioner. Försvar syftar till avskräckning, krishantering och att upprätthålla samhällsfunktioner under kriser och konflikt.

Ansvar och organisering varierar mellan länder men ofta ligger det hos en särskild myndighet eller försvarsmakt. I Sverige består försvarsmakten av armé, marinen och flygvapnet samt hemvärnet. Civilt försvar och samhällets kritiska funktioner kan integreras i en totalförsvarsmodell där myndigheter, kommuner och näringsliv samverkar med försvarsbudgeten för krisberedskap och funktionell motståndskraft.

Historiskt har försvarspolitiken i Sverige rört sig mellan neutralitet och internationellt samarbete. Under kalla kriget utvecklades ett omfattande totalförsvar där militära styrkor och civila myndigheter var förberedda på höga beredskapsnivåer. Från 2000-talet har fokus skiftat mot internationella insatser, civil–militär samverkan och modernisering av materiel. Värnplikten återinfördes 2017 och anpassades till dagens försvarsbehov.

Internationellt är Sveriges försvar i regel sammanlänkat med EU‑ och FN‑uppdrag samt nordiskt samarbete genom NORDEFCO. Försvarsförvaltningen planerar, finansierar och genomför insatser genom långsiktiga försvarsplaner, materielanskaffning och utveckling av cyberförsvar och informationssäkerhet. Regler och exportkontroll av militära varor regleras av svenska lagar och internationella överenskommelser.

Nutida försvarsfrågor inkluderar cyberförsvar, digitalisering, hotbildens förändring mot hybridstrategier och behovet av motståndskraft i kritisk infrastruktur samt ökad civil–militär samverkan för krisberedskap och krigsförmåga.