svelgetresponsen

Svelgetresponsen, eller sväljreflexen, är den koordinerade sekvens av sensoriska och motoriska händelser som flyttar en bolus från munnen till magen samtidigt som luftvägen skyddas. Den fungerar som en kombination av frivilliga och ofrivilliga processer och utlöses när bolusen berör eller passerar bakre gomen och svalgväggen.

Fysiologi och nervsystemet bakom svelgetresponsen involverar ett samspel mellan sensoriska afferenter och motoriska effektorer. Sensoriska impulser från orofarynx leds vanligtvis via trigeminala och glossopharyngeala nerver till nucleus tractus solitarii i medulla oblongata. Här bearbetas informationen och ett motoroutputmönster genereras i en hjärnstamscentralt nätverk som inkluderar nucleus ambiguus. Motorutslaget går sedan genom vagusnerven till svalg- och larynxmusklerna, samt via hypoglossusnerven till tungans rörelser. Larynxens adduktion och epiglottis prenumererar luftvägens skydd, och under sväljningen uppstår en kort andningspaus, deglutition apnea, för att minska risken för aspiration.

Faserna i sväljningen delas vanligtvis in i tre delar: den orala preparatoriska fasen (viljestyrd bearbetning av maten och saliv blandning), den orala transiten (bolusen förs mot bakre svalget, fortfarande frivillig), och den faryngeala fasen (reflexmässig aktivering när bolus når svalget). Under den faryngeala fasen öppnas övre esofagussfinktern, och peristaltiska vågor driver bolusen ned i esofagus. Esofagal fas är övervägande peristaltisk och styrs av det enteriska systemet och autonoma nerver.

Medicinsk relevans: nedsatt sveljefunktion (dysfagi) kan följa av stroke, neurodegeneration eller strukturella skador. Bedömningar som videofluoroskopisk sväljundersökning (VFSS) och fiberendoskopisk sväljundersökning (FEES) används för att utvärdera svelgetresponsen och risk för aspiration. behandling fokuserar på att säkra näring och platsera åtgärder som förbättrar sväljningssäkerhet.