specifikationsgränserna

Specifikationsgränserna utgör de värden inom vilka en mätparameter hos en produkt eller process bör ligga för att uppfylla design- eller kundkrav. De definierar ett accepterat intervall och används för att avgöra om en del är godkänd eller avvisad. Vanligt förekommande är övre och undre specifikationsgränserna, USL respektive LSL, vilka anger högsta respektive lägsta tillåtna värden. Vissa parametrar kan ha ett ensidigt kravområde, där endast ett av gränsvärdena är relevant.

Gränserna sätts vanligen av konstruktörer, produktägare eller regulatoriska krav och speglar funktionella, säkerhets- eller livscykaskrav samt vad kunden förväntar sig. De baseras på designens toleranser samt tillgängliga tillverknings- eller mättekniska egenskaper och uppdateras vid designändringar eller kravförändringar.

I kvalitetssystem används specifikationsgränserna för att bedöma produkters överensstämmelse. Om ett uppmätt värde ligger utanför USL eller LSL är produkten oftast icke-konform och kräver avvikelsehantering. Varje mätning bör dock kompenseras för mätosäkerhet och tvetydigheter i mätmetoden; ofta krävs mätosäkerhetsanalys (MSA).

Specifikationsgränserna skiljer sig från processens kontrollgränser. Kontrollgränserna används i övervakningen av en stabil process och indikerar när åtgärder bör vidtas, medan specifikationerna anger vad som accepteras i slutprodukten. Processkapacitet, uttryckt som Cp och Cpk, jämför processens spridning med bredden på specifikationsintervallet för att bedöma potentialen att uppfylla kraven.

Sammanfattning: specifikationsgränserna är centrala för att definiera vad som räknas som godkänt, hur kvalitet kontrolleras och hur produkter utvärderas relativt till krav och regler.