specifikationsintervallet

Specifikationsintervallet, ofta kallat det uppmätta intervallet för en egenskap, är det område av värden som anses acceptabla enligt design-, kund- eller standardkrav. Det definieras av två gränser: den nedre specifikationgränsen (LSL) och den övre specifikationgränsen (USL). Intervallet utgör det meningsfulla, godkända omfånget för en produktegenskap och sätter ramarna för vad som är acceptable eller inte.

Begreppet är inte samma sak som ett konfidensintervall eller en mätosäkerhet. Specifikationsintervallet härleds från krav och avtal, inte från data om processens osäkerhet. Produktionens mål är att hålla egenskapen inom intervallets gränser genom tillverkningsprocessens styrning och kvalitetskontroll. Ofta används detta tillsammans med mål- och toleransspecifikationer för att avgöra om en del passerar eller underkänner vid inspektion eller i provproduktion.

Beräkning och användning. För en egenskap med mål och tolerans gäller att toleransen T är skillnaden mellan USL och LSL: T = USL − LSL. Exempel: en diameter med mål 50,0 mm och tolerans ±0,2 mm ger spec intervallet [49,8 mm, 50,2 mm]. Vid kapabilitetsanalyser används ofta Cp och Cpk i relation till detta intervall för att bedöma om processen är tillförlitligt kapabel att leverera inom kraven.

Relation till kvalitet och standardisering. Specifikationsintervallet fastställs av designkrav, kundens specifikationer eller industristandarder och kan variera mellan branscher. Det fungerar som grund för acceptanscriterier, förbättringsarbete och avtalsdokumentation.