röntgendetektion

Röntgendetektion är processen att upptäcka och mäta röntgenstrålning med syftet att bilda information om materia eller kroppars inre. Den används inom medicinska diagnostiska metoder, industriell icke-förstörande provning samt säkerhets- och materialforskning. Grunden är att röntgenfotoner helt eller delvis absorberas av materialet beroende på densitet och atomnummer, och att de resulterande signalerna omvandlas till elektriska signaler som kan kvantifieras eller bildas.

Detektorerna för röntgenstrålning används i indirekta eller direkta detektionssystem. Indirekta detektorer omvandlar först röntgenstrålar till ljus i en scintillator, till exempel CsI(Tl) eller NaI(Tl), varefter ljuset registreras av fotodioder eller fotomultiplikatorer. Direkta detektorer består av halvledare som direkt omvandlar fotoner till elektrisk laddning, exempelvis amorft kiselsensorer eller CdZnTe. Fotonräknande detektorer räknar enskilda fotoner och kan ge information om fotonerna energi.

Vanliga tillämpningar är medicinsk röntgendiagnostik (fraktur- och lungbildning, mammografi), fluoroskopi och datortomografi, samt radiografisk undersökning inom tandvård. Inom industrin används röntgendetektion för icke‑destruktiv provning av svetsar, komponenter och material. Digitala system med flatpanel‑detektorer gör snabb bildåtergivning och möjliggör datorbaserad rekonstruktion.

Röntgenstrålning är joniserande och utsätter människor och materiella vävnader för stråldoser. Skyddsåtgärder inkluderar blyskärmar, korrekt exponeringskontroll, dosbegränsningar och noggrann standardisering av rutiner enligt ALARA-principen.

Röntgendetektion utvecklades i samband med Wilhelm Röntgens upptäckt av röntgenstrålning år 1895, vilket lade grunden för modern diagnostik och industriell bildteknik. Utvecklingen har sedan dess inneburit framsteg som digital bildbehandling, energikänsliga detektorer och högupplösande CT-tekniker.