retikulocytantalet

Retikulocytantalet, eller retikulocytantal, är ett laboratorievärde som anger andelen retikulocyter i perifert blod. Retikulocyter är omogna röda blodkroppar som nybildas i benmärgen och som efter slipning och mognad når cirkulationen. Värdet speglar därmed den erytropetiska aktiviteten i benmärgen och hur väl kroppen svarar på anemi eller ökat produktion av röda blodkroppar.

Värden och mätmetoder

Retikulocytantal kan anges som andel av totalantalet röda blodkroppar (retikulocytprocent) eller som absolut retikulocytantal per liter blod. Vanliga metoder är manuell uppmätning med supravital färgning eller automatiska analysatorer som detekterar RNA-innehåll i retikulocyter. För att tolka värdet används ofta korrigerat retikulocytantal (CRC) eller retikulocytproduktionsindex (RPI), som justerar för anemins svårighetsgrad och röda blodkroppars mognadstid.

Normer

Referensvärden varierar mellan laboratorier, men i vuxna ligger retikulocytprocent vanligtvis omkring 0,5–1,5 %. Absoluta värden och CRC/RPI beror på hematologiska förhållanden och instrument. Ett CRC eller RPI över normområdena antyder adekvat eller ökad benmärgsrespons, medan låga värden kan indikera underproduktion av röda blodkroppar.

klinisk användning

Retikulocytantal används för att utvärdera orsaken till anemi: underproduktion i benmärgen (t.ex. aplastisk anemi, järn-, B12- eller folatbrist) mot blodförlust eller ökad nedbrytning där benmärgen svarar genom att öka produktionen. Det används också för att följa behandlingseffekt vid järn- eller vitaminbrist, samt för att bedöma återhämtning efter kemoterapi eller transfusion.

Begränsningar

Värden påverkas av svårighetsgraden av anemin, transfusionsfaktorer, drogbehandling och tekniska skillnader mellan analysatorer. Lägre retikulocytantal vid inträffad akut benmärgsdepression eller i nyfödda kan kräva särskild tolkning. Retikulocytalitet uppträder normalt efter några dagar vid ny uppkomst av ökat erytropoes och når ofta topp inom en vecka.