processfilosofiska

Processfilosofi är en riktning inom metafysik och teologi som betonar processer, förändring och relationer som grundläggande i verkligheten. I stället för att se världen som uppbyggd av fasta substanser framträder den som ett nätverk av händelser som utvecklas över tid. Nyhet uppstår genom ömsesidig påverkan och kreativa förbindelser mellan olika delar av verkligheten.

Historiskt har processfilosofi utvecklats ur olika influenser, där Henri Bergson spelade en tidig roll och Alfred North Whitehead samt Charles Hartshorne senare formulerade centrala system. Whitehead menade att verkligheten består av faktiska händelser, eller aktiva tillfällen, som erfar och kopplas samman i kreativa processer. Ontologin betonar relationer, kontext och att processen är primär framför stabila substanser.

Viktiga begrepp inkluderar en ontologi präglad av becoming, prehension (hur nya händelser uppfattar och inkorporerar tidigare verklighet) och kreativt framåtskridande. Inom vissa varianter ses Gud som processuell och ömsesidigt involverad i världens förändring; tid uppfattas som dynamisk och verkligheten som ett sammanflätat nätverk av orsaker och effekter. Inom vetenskapen används processidéer ofta för att betona förändring, osäkerhet och komplexitet i natur och verklighet.

Processfilosofi har påverkat teologi, etik, ekologi, samhällsvetenskap och utbildning. I svenska och internationella sammanhang diskuteras den som ett alternativ eller komplement till mer substantiella metafysiker, och den främjar holistiska, relationella perspektiv på natur, samhälle och teknologi.

Kritik uppmärksammar ibland vaghet eller teleologi inom vissa uttryck, samt frågor om hur väl processidéer kan förenas med samtida naturvetenskap. Debatten rör hur långt processfilosofi kan och bör ligga till grund för teologi och vetenskaplig bild av verkligheten.