plattning

Plattning, eller metallbeläggning, är processen att lägga ett tunt metallager på en annan yta för att förbättra egenskaper som korrosionsskydd, slitstyrka, ledningsförmåga eller estetik. Den vanligaste formen är elektroplattning (galvanisk beläggning), där substratet fungerar som katod i en elektrolytlösning och beläggningsmetallen avges från en anod. En annan metod är kemisk plattning (elektrolös beläggning), där beläggningen bildas genom kemisk reduktion utan extern ström.

Vanliga belagda metaller är nickel, krom, zink, koppar, guld, silver och tenn. Användningen är bred: korrosionsskydd, nötningshårdhet, elektriska kontakter och estetisk finish. Materialvalet styrs av yttre krav som temperaturbeständighet, legeringsinnehåll och plastens eller metallens förmåga att ta emot beläggningen.

Processen innefattar ofta förbehandling (avfettning, avkalkning, aktivering) följt av sköljning. Plattbadets sammansättning, temperatur, pH och tillsatser styrs noggrant. Elektroplattning kräver elektrisk ström och tjockleken regleras via tid och strömstyrka; kemisk plattning är autocatalytisk. Efterbehandlingar kan omfatta avfärgning av oxider, tvätt och torkning.

Kvalitet bedöms med tjockleksmätning (t.ex. röntgenfluorescens), adhesionstester och ytfinish. Miljö- och säkerhetsaspekter är betydande: många bad är giftiga eller cyanidbaserade; avfall och utsläpp regleras strikt och alternativ används i ökande grad.

Historiskt utvecklades elektroplattning under 1800-talet och har sedan dess blivit en central teknik inom verkstadsindustri, elektronik, smyckestillverkning och fordonssektorn.