elektroplattning

Elektroplattning är en process där ett metallskikt avläggs på en ledande yta genom elektrolytisk deposition. Arbetstycken fungerar som katoder, medan den metall som avges i elektrolyten fungerar som anod eller en förbrukbar anod. När ström leds reduceras metalljoner vid ytan och bildar ett sammanhängande beläggningsskikt.

Elektrolyten består av salter av det önskade metallen och ofta komplexbildande föreningar som reglerar depositionen. Plattningstemperatur, pH, strömstyrka och omrörning påverkar tjocklek, ytkvalitet och kristallstruktur. För att få god vidhäftning krävs ofta förbehandling av delen (avfettning, rengöring, aktivering) och ibland en kort så kallad strike-lager.

Vanliga metaller är nickel, koppar, zink, krom och ädelmetaller som guld och silver. Användningar inkluderar förbättrad korrosions- och slitresistens, dekorativa ytor samt elektriska kontakter, mekaniska komponenter och smycken.

Det finns olika badtyper, bland annat sur och neutral koppar, nickel-, zink-, krom- och cyanidbaserade bad. Cyanidbaserade bad kräver särskilda säkerhets- och miljöåtgärder. Lämpliga avfallshanteringsrutiner och ventilation är nödvändiga.

Miljö- och arbetsmiljöaspekter är centrala; metaller och kemikalier kan vara skadliga, varför rening, vattenåtervinning och korrekt avfallshantering följer lagar och standarder.

Elektroplattning uppkom i början av 1800-talet och utvecklades under 1900-talet till en bred industriell teknik. Idag används den över många branscher och är föremål för strikta miljö- och säkerhetskrav.