metallbeläggning

Metallbeläggning är processen att lägga ett metallager på ytan av ett material för att förbättra egenskaper som korrosionsskydd, slitstyrka, friktion eller estetisk finish. Vanliga grundmaterial är stål och olika legeringar samt aluminium och koppar. Beläggningar kan vara tunna och dekorativa eller tjocka och funktionen främst skyddande.

De vanligaste metoderna omfattar elektroplätering, kemisk beläggning och olika mekaniska eller termiska tekniker. Elektroplätering innebär att metalljoner i ett elektrolytbad reduceras och avlagras som en jonbundna beläggning på arbetsstycket som fungerar som katod. Vanliga beläggningar är zink (för korrosionsskydd), nickel, krom, koppar samt nickel-kromlegeringar; ädlare metaller som silver eller guld används i specialtillämpningar. Värmebaserade processer som varmförzinkning ger tjocka zinklager i dyktiga konstruktioner, medan elektrolytisk och kemisk beläggning används för tunnare, jämna ytor. Anodisering är en elektrokemisk ytskydd som bildar ett oxidlager på aluminium och liknande material, medan beläggningar genom kemisk deposition produceras utan elektrisk ström.

Val av metod styrs av krav på korrosionsmotstånd, vidhäftning, framför allt underlagets kemiska och mekaniska egenskaper samt miljö- och kostnadshänsyn. Miljöregler påverkar val av beläggningar, till exempel begränsningar av hexavalent krom och ökade alternativ som trivalent krom och nickelbaserade system. Vanliga tillämpningar finns inom fordonsindustri, byggnation, verktyg och elektronik. Tests görs ofta för beläggningens tjocklek, vidhäftning och korrosionsmotstånd.