Beläggningar

Beläggningar är tunna skikt som appliceras på ytor för att förändra eller förbättra deras egenskaper. Genom ett skyddande eller funktionellt skikt kan underlaget få ökad slitstyrka, korrosionsmotstånd, termisk stabilitet, minskad friktion eller nya optiska och kemiska egenskaper. Tjockleken varierar ofta från nanometer till några mikrometer beroende på krav.

Vanliga typer inkluderar metallbeläggningar (t.ex. krom, nickel), keramiska beläggningar (oxider såsom Al2O3), hårdmetallbeläggningar (TiN, CrN) samt kolförenings- eller polymerbaserade skikt som DLC. Beläggningens underlag kan vara metall, keramik eller polymer, och flera lager eller kompositbeläggningar används för specifika egenskaper.

Tillverkningen sker vanligtvis via fysiska eller kemiska depositionstekniker. Fysiska metoder inkluderar sputtering och avdunstning i PVD-processer; kemiska metoder omfattar CVD. Elektrodeposition och elektrolytisk beläggning används när god vidhäftning krävs. Andra metoder är termisk sprutning och plasma-sprutning för tjockare, slitstarka skikt. Förbehandling av ytan är ofta nödvändig.

Användningsområdena är breda: bil- och flygindustrin, verktygsmaterial, elektronik, medicinteknik och optik. Beläggningar används även i byggsektorn (t ex solceller och speglar) samt inom sportutrustning och energilagring.

Viktiga överväganden är hållbarhet, kostnad och miljöpåverkan. Slitage, färgförändringar eller sprickor kan kräva underhåll eller omläggning. Valet av beläggning påverkas av krav på temperatur, kemisk miljö och mekaniska belastningar.