opticusnerven

Nervus opticus, ofta kallad opticusnerven, är kranialnerv II och utgör den sensoriska leden i synsystemet. Den består av axoner från retinala ganglieceller som överför visuella signaler från retina till hjärnan. Eftersom nerven utvecklas som en del av diencephalon räknas den till centrala nervsystemet.

Anatomi och utveckling: nerven består av fyra segment: en intraokulär del som löper från retina till lamina cribrosa, en intraorbital del, canalis opticus och en intracranial del som når chiasma opticum. Axonerna myeliniseras av oligodendrocyter, vilket är typiskt för CNS, och myelinationen avslutas vid lamina cribrosa. Vid chiasma opticum korsar fibrer från näthinnans nasalhalva medan temporala fibrer fortsätter ipsilateralt; korsningen möjliggör sammanlänkning av syninformation mellan båda hjärnhalvorna.

Blodförsörjning och funktion: innernäthinnans blodförsörjning kommer främst från central näthinnans artär som löper med nerven in i ögat. Nervens funktion är att leda visuella impulser från retina till syncentrum i hjässloben via tractus opticus och vidare till de visuella områdena i occipitalloben.

Klinik: skador på nerven kan ge optikusneurit, ischemisk optisk neuropati eller papilledema vid ökat intrakraniellt tryck. Förlust av syn, nedsatt synfält och förändrad pupillreaktion är vanliga symtom. Diagnostik innefattar synfältstest, oftalmoskopi och bilddiagnostik som MRT. Nervus opticus betraktas som en del av CNS, och behandling är inriktad på underliggande orsak.