nevroavbildning

Nevroavbildning, eller neuroavbildning, är tekniker och metoder som syftar till att skapa bilder av hjärnan och centrala nervsystemet för klinisk diagnostik, planering och forskning. Metoderna brukar delas in i strukturell avbildning, som visar anatomi och förändringar som tumörer, skador eller missbildningar, samt funktionell avbildning, som avbildar hjärnans aktivitet eller metabolism.

Strukturell avbildning utförs främst med magnetresonanstomografi (MRI) och datortomografi (CT). MRI ger hög mjukvävnadsupplösning och kan göras utan joniserande strålning, medan CT är snabb och användbar vid akuta tillstånd som blödningar eller skallskador. Funktionell avbildning omfattar funktionell MRI (fMRI), som kartlägger hjärnans aktivitet genom blodflödesförändringar, samt kärnmedicinska metoder som positronemissionstomografi (PET) och single-photon emission computed tomography (SPECT), vilka mäter metabolism eller blodflöde med radioaktiva tracers. Diffusionsvektormättning (DTI) ger information om vit substans och hjärnans anslutningar.

Kontrastmedel används vid vissa MRI-undersökningar för att tydliggöra kärl och lesioner; PET och SPECT kräver ofta radioaktiva ämnen och innebär strålningsexponering. Andra risker är allergiska reaktioner mot kontrastmedel och, vid vissa undersökningsprotokoll, kirurgiska eller medicinska kontraindikationer som påverkar choice av metod.

Användningsområden inkluderar diagnostik av tumörer, stroke, demens och epilepsi, samt preoperativ kartläggning av funktionella områden hos patienter. Inom forskning används nevoavbildning för att studera hjärnans nätverk, åldringsprocesser och kognitiva funktioner. Begränsningar inkluderar kostnader, tillgång och tolkningsberoende samt risker kopplade till strålning och kontraindikationer. Framtiden för neuroavbildning innefattar multimodal integration, högre upplösning och utveckling av snabbare, mer säkra tekniker samt AI-stödd bildanalys.