blodflödesförändringar

Blodflödesförändringar avser variationer i volymen blod som passerar ett vävnad eller organ per tidsenhet, ofta uttryckt som perfusion. Förändringarna uppstår genom samverkan mellan kardiovaskulär output, kärlens tonus och vävnadens metabola krav. Autoregulering i många organ hjälper till att motstå stora variationer i blodtryck och upprätthålla syrgasleverans.

Fysiologiska blodflödesförändringar inträffar vid olika tillstånd som postprandial hyperemi i magtarmkanalen, ökad blodtillförsel till arbetande muskler under fysisk aktivitet och termoreglering i huden. Dessa processer drivs ofta av lokal produktion av vasodilatoriska ämnen (t.ex. adenosin, CO2, H+) och av ökad arteriell blodflödesvolym, reglerad av autonoma nervsystemet och hormoner.

Patologiska blodflödesförändringar uppstår när perfusionen blir otillräcklig eller överdriven. Ischemi och hypoperfusion kan orsakas av åderförkalkning, emboli, trombos, vasospasm eller blodtryckssfall, medan hyperemi kan uppkomma vid svullnad eller reaktiv hyperemi efter ischemi. Regionala skillnader i blodflöde förekommer vid tillstånd som stroke, hjärtinfarkt, sår eller septisk chock. Otillräcklig perfusion leder till vävnadshiop, medan ökad eller onormal perfusion kan bidra till ödem och vävnadsskada.

Diagnostik och klinisk betydelse innefattar bild- och funktionsbaserade metoder som Doppler-ultraljud, perfusion-CT eller perfusion-MR, samt klinisk bedömning av tecken på organdysfunktion. Behandling syftar till att återställa eller reglera blodflödet och att behandla bakomliggande orsaker, exempelvis rekanalisering av kärl, vasodilatation, stödjande vätskebalans och behandling av hjärt- eller vaskulära sjukdomar.