naturvårdslagstiftning

Naturvårdslagstiftning är den samlade svenska rättsramen som reglerar skydd och hållbar användning av naturresurser och biologisk mångfald. Den syftar till att bevara ekosystemens funktioner, upprätthålla landskapsmiljöer av kulturvärde och säkerställa att människans nyttjande av naturen sker på ett långsiktigt hållbart sätt. Lagarna styr vad som får göras i naturen, vilka områden som skyddas och hur hotade arter ska skyddas.

Huvudinstrumenten är Naturvårdslagen, som reglerar skydd av särskilda livsmiljöer, naturreservat och skyddade områden samt åtgärder för bevarande av flora och fauna. Miljöbalken utgör den övergripande ram som bland annat innehåller skyddsåtgärder, tillstånds- och prövningssystem samt krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid stor påverkan på naturen. Artskyddslagen reglerar skydd av hotade arter och reglerna kan kompletteras av särskilda skyddslagar för vissa grupper av organismer. Genom EU:s naturdirektiv implementeras även bevarande av habitat och arter via svenska bestämmelser och Natura 2000-områden.

Verkställningen av naturvårdslagstiftningen sker genom myndigheter som Naturvårdsverket, som övergripande ansvarar för naturvårdspolitik och konflikthantering, samt länsstyrelserna (länsstyrelserna) som regionalt genomför skyddsåtgärder, tillståndsprövningar och tillsyn. Vid skyddade områden och större projekt krävs ofta tillstånd och samråd, och allmänhetens deltagande och informationsutbyte uppmuntras. Naturvårdslagstiftningen samverkar med andra miljöområden och EU-rätt.