mobiltelefondekning

Mobiltelefondekning avser tillgången till och styrkan i den mobila radiokommunikation som ett cellulart nätverk ger i ett geografiskt område, vilket möjliggör röstsamtal, SMS och datatjänster. Täckningen varierar mellan olika platser och över tid beroende på nätverksarkitektur, frekvensanvändning och trafikbelastning.

Täckningen mäts vanligtvis i signalstyrka uttryckt i dBm eller som användbarhet i antalet tillgängliga barer, och visas ofta i täckningskartor som publiceras av operatörer. Utnyttjande av signalen inomhus kan skilja sig jämfört med utomhusupplevelsen, bland annat på grund av byggmaterial och avstånd till närmaste basstation.

Tekniken bakom mobiltelefondekning bygger på basstationer som sänder radiovågor till och från användare. Nätverken stödjer olika generationsstandarder, såsom 2G, 3G, 4G (LTE) och 5G. Varje generation använder olika frekvensband, överföringshastighet och arkitektur i access- och kärnnätet. Täckning och kapacitet påverkas av antalet celler och deras storlek (macro-, micro- och småceller) samt backhaulförbindelser.

Faktorer som påverkar täckningen inkluderar geografi (terräng och byggnader), avstånd till basstation, byggmaterial, väder och elektromagnetisk störning. Hög trafikbelastning och skilda täckningsgap i glesbygden är vanliga utmaningar.

Planering och förbättringar syftar till att öka täckningen och nätverkets kapacitet genom nya basstationer, småceller och förbättrad backhaul, ofta via fiber. Reglering och spektrumfördelning påverkar hur nätverken byggs. För användare kan täckningen optimeras genom valet av operatör, Wi-Fi-samtal eller strategiska platsval i byggnader.