ljusmikroskopisk

Ljussmikroskopi är den gren av mikroskopi som använder synligt ljus tillsammans med optiska linser för att avbilda små objekt. Ljuset passerar genom eller över provet och bildens skärpa fångas upp av objektivets lins och sedan av okulär eller en kamera. Denna teknik används för att undersöka celler, vävnader och olika material i storlekar från mikrometer till submikrometer. Upplösningen i ljussmikroskopi är begränsad av ljusets våglängd och optiska systemets numeriska öppning, och den klassiska diffraktionsgränsen ligger ungefär runt 200 nanometer under optimala förhållanden.

Olika kontrastmetoder gör det möjligt att se detaljer utan eller med färgning. Bright-field eller ljusfältmikroskopi är den mest grundläggande metoden. Fascontrast och differential interference contrast (DIC) förbättrar uppdelningen av strukturer i ljusa bilder. Fluorescensmikroskopi använder fluoroforer för att märka specifika molekyler och är mycket vanlig inom biologi. Confocal mikroskopi tillåter optisk avsnittning och ger skarpare bilder i z-led. Nya och vidareutvecklade metoder inom ljusmikroskopi (så kallade superupplösningstekniker som PALM/STORM) har successivt överskridit den konventionella diffraktionsgränsen.

Ljussmikroskopi används inom många områden, bland annat cell- och vävnadsforskning, klinisk diagnostik, undervisning och materialvetenskap. Den möjliggör både studier av levande prover under skonsam belysning och analys av färgade eller fixerade prover. Jämfört med elektronmikroskopi erbjuder ljusmikroskopi enklare krav på utrustning och provförberedelse samt möjlighet till färgmärkning och funktionell information, men uppnår generellt lägre upplösning.