kinetokorekomponenter

Kinetokorekomponenter är proteiner som bildar kinetokoren, en multiprotinstruktur vid centromeren som kopplar kromosomen till mikrotubuli under mitos och meios. Kinetokoren fungerar som länken mellan kromatidens kinetochore och det mitotiska spindeln och är avgörande för korrekt kromosomsegregering. Arkitekturen består av två funktionella delar: en inre kinetokore som vilar på centromeriskt kromatin och en yttre kinetokore som fäster mikrotubulerna och genererar dragkraft. Den inre delen består av CCAN-komplexet, bland annat proteinerna CENP-C, CENP-T, CENP-W och CENP-H/I/K, vilka binder centromeriskt kromatin via CENP-A-nukleosomerna. Den yttre delen omfattar KMN-nätverket, bestående av Ndc80-komplexet, Mis12-komplexet och KNL1-komplexet, som tillsammans utgör huvudbindningen till mikrotubulerna. I många organismer finns även övriga komponenter såsom Ska-komplexet och Dam1/DASH-ringen i jäst, samt RZZ-komplexet som bidrar till yttre kinetokoren och rekrytering av SAC-komponenter.

Funktion: Kinetokoren fångar och stabiliserar mikrotubulibindningar, möjliggör dragkraft och kromosomdrift mot polerna under anafas. Den skapar spänning mellan systerkromatider som ökar stabiliteten i korrekta kopplingar. Felaktiga kopplingar korrigeras av Aurora B-kinas, som ändrar affinitet och gör otillförlitliga länkar benägna att brytas. Spindle assembly checkpoint övervakar att alla kromosomer är ordentligt fästa innan anafas och kan stoppa cellcykeln vid fel.

Organisation och variation: Kinetokorekomponenter bildas under cellcykeln när centromeriskt kromatin byggs upp av CENP-A och CCAN, följt av rekrytering av KMN-nätverket till den yttre kinetokoren. Variationer finns mellan organismgrupper i vilka komponenter som används och hur de regleras, men övergripande arkitektur är bevarad hos eukaryoterna. Studier av kinetokorekomponenter är viktiga för förståelsen av kromosomsegregering och kopplas till cancerforskning.