käkbensvävnad

Käkbensvävnad är den mineraliserade bindvävsvävnaden som bildar käkbenen – överkäken (maxilla) och underkäken (mandel) – samt de delar av skelettet som omger tänderna i alveolära processer. Den ger mekaniskt stöd för ansiktsskelettet och fungerar som mineralreserv som kan avge kalcium och fosfat vid behov.

Käkbensvävnaden består av två huvuddelar: kompakt ben (corticalt ben) som ger styrka och enskiktig yta, samt spongiöst eller trabekulärt ben där benvävnadens små trabekler bildar ett poröst nätverk. I alveolarræckan finns alveolär ben (benet i tandutrymmet) och den alveolära benvävnaden sammanlänkas med tandemrotens cementum via periodontalligamentet. Den cellulära sammansättningen innefattar osteoblaster som bygger nytt ben, osteocyter som är inbäddade i lakuner, och osteoklaster som bryter ner benvävnad. Den extracellulära matrisen består huvudsakligen av kollegen typ I och mineralet hydroxyapatit.

Utveckling och omsättning av käkbensvävnaden följer särskilda mönster. Mycket av käkbenet bildas genom intramembranös ossifikation, särskilt i mandel och maxilla, medan andra delar följer olika remodelleringsvägar som svar på tuggkraft och tandstatus. Alveolarbenet omsätts i takt med tandens ställning och har fäste i cementum via periodontalligamentet; därmed saknas tändernas ritning av skelettets ytterskikt kan leda till förändringar i benvolymen. Radiologiskt kan lamina dura (alvéolärt ben inklusive tandfacket) ses som en radiopakt kapsel runt tandroten.

Käkbensvävnad spelar en central roll vid tandutveckling, tandskötsel, tandlöshet och klinisk behandling som tandimplantat och behandling av periodontal sjukdom. Sjukdomar som osteomyelit, osteoradionekros och systemiska benskjukdomar kan påverka käkbensvävnaden och därigenom tandhälsa och ansiktsstuktur.