isolationsmotståndsmätning

Isolationsmotståndsmätning är en metod för att utvärdera isolationskvaliteten i elektriska installationer och utrustning genom att mäta den elektriska läckströmens resistans mellan ledare och jord, eller mellan ledare i en fas och andra ledare. Resultatet anges i megohm (MΩ) och ger en indikation på hur bra isolationen motstår läckage.

Mätningen görs med en megohmmeter, eller megger, som applicerar en konstant direktström (DC) spänning och räknar resistansen över en bestämd tidsperiod. Vanliga testspänningar för lågspänningsutrustning är 500 V eller 1000 V; högspänningskablar eller transformator- och motorutrustning kan kräva högre spänningar, till exempel 2,5 kV eller mer. För varje ledare testas isolationen mot jord och, där det är aktuellt, mellan faser. Efter testet löses upp eventuella kvarvarande spänningar genom att snabbt avlägsna spänningen och ladda ur utrustningen.

Tolkningen av resultatet är relativt enkel: högre isolationsmotstånd = bättre isolering. Lämpliga trösklar varierar med utrustning, ålder och miljö, men en vanlig grov tumregel är att IR bör ligga ungefär på minst 1 MΩ per kilovolt nominalspänning. Temperatur och fukt påverkar måttet och ofta korrigeras lämpligt. För vissa utrustningar används även polarization index (PI) eller dielektriska absorptionsratio som tilläggstester för att bedöma långsiktig isolationshälsa.

Säkerhet och standarder: Mätningarna utförs av behörig personal med avstängd och säkrad utrustning och följer relevanta standarder och lokala föreskrifter (till exempel IEC- och nationella riktlinjer för isolationsmotståndsmätning).