isolationsmotstånd

Isolationsmotstånd är den elektriska resistansen i isolerande material mellan ledare och jord eller mellan ledare i en elektrisk installation. Det används för att bedöma isoleringens integritet och därmed minska risker som läckströmmar och elchocker. Generellt ökar isolationsmotståndet när isoleringen är i gott skick och försämras vid fukt, skada eller åldrande.

Mätningar utförs med en isolations- eller megohmmeter. Apparaten applicerar ett bestämt DC-testspänning mellan ledare och jord (eller mellan ledare och ledare) och presenterar resistansen i ohm eller megaohm. Testspänningen väljs utifrån utrustningens spänningsnivå och relevanta standarder. Testen utförs när anläggningen är avstängd och energi har avlägsnats, ofta enligt fastlagda procedurer.

Tolkningen av resultaten beror på krav i standarder och tidigare mätningar. Generellt bör isolationsmotståndet vara så högt som möjligt; låga värden indikerar läckage, fukt eller skada. Ett vanligt riktvärde är att isolationsmotståndet bör vara större än ungefär 1 MΩ per kilovolt systemspänning, men exakta krav varierar beroende av utrustning, miljö och ålder.

Användningsområden inkluderar nyinstallationer, rutinmässig underhåll och felsökning av kablar, motorer, transformatorer och elektriska skåp. Standarder som IEC 60364 med flera reglerar hur testerna ska genomföras och hur resultaten ska tolkas för att säkerställa elsäkerhet och driftsäkerhet. Instrument för mätningen är vanligtvis megohm-mätare eller isolationsmätare.