institutionaliseringsprocesser

Institutionaliseringsprocesser är de sociala processer genom vilka normer, regler, rutiner och organisatoriska mönster successivt blir taget för givna och därigenom legitimerade inom ett fält eller samhälle. Genom dessa processer överförs vardagliga sätt att arbeta och tänka från tillfälliga eller kontextbundna praktiker till alltmer stabila och accepterade sätt att agera.

Enligt nyinstitutionell teori stöds dessa processer av tre pelare: regulative (lagar och regler), normative (yrkesetik och gemensamma värderingar) och kognitiva (gemensam förståelse av vad som är möjligt eller normalt). Dessa pelare samverkar när organisationer och aktörer tolkar, lär och anpassar varandra, vilket leder till ökad likriktning och ökat förutsägbarhet i politiska och administrativa system.

Processerna uppkommer ofta genom diffusion och imitation mellan organisationer, tillskott från professionsutveckling och utbildning samt formell codifiering i handböcker, standarder och certifieringskrav. Spridningen sker inte endast genom tvång utan även genom legitimering av vad som uppfattas som rimligt, lämpligt eller ansvarsfullt inom ett fält.

Konsekvenserna av institutionaliseringsprocesser är bland annat ökad stabilitet och förutsägbarhet i verksamheter, vilket minskar osäkerhet och risker. Samtidigt kan de förstärka maktstrukturer och motstånd mot förändring samt göra det svårt att anpassa sig till nya omständigheter eller kritiska perspektiv. Kritiken påpekar att fokus på institutioner ibland överbetonar struktur och underskattar aktörers handlingsförmåga och variation i olika sammanhang.