impuriteter

Impuriteter är oönskade ämnen som förekommer i ett material eller system tillsammans med huvudbeståndsdelen. De kan vara kemiska grundämnen eller föreningar, eller fysiska defekter, och kan vara både intrinsiska till materialet och oavsiktligt införda under tillverkning eller användning. Begreppet används inom kemi, materialvetenskap, elektronik och farmaceutisk industri.

Vanliga exempel inkluderar kvarvarande lösningsmedel och biprodukter i kemiska produkter, oönskade dopningar i metaller och legeringar, samt nedbrytningsprodukter eller föroreningar i läkemedel och livsmedel. I vatten kan impuriteter vara upplösta joner, organiska föreningar eller mikroorganismer.

Impuriteter påverkar materialens egenskaper såsom reaktivitet, färg, stabilitet, smidighet, hållfasthet, elektrisk ledningsförmåga eller korrosionsbeständighet. I halvledare är dopning en avsiktlig impuritet som styr funktion, medan oavsiktliga impuriteter ofta försämrar prestanda.

Analys och kontroll: impuriteter identifieras och kvantifieras med tekniker som spektroskopi, kromatografi (GC, HPLC), masspektrometri och ICP-MS. För högkvalitativt material krävs ofta stränga renhetskrav och efterföljande reningsprocesser. Vanliga reningsmetoder inkluderar destillering, kristallisation, zonrefinering, filtrering och adsorptionsprocesser.

Regulatoriska sammanhang: inom läkemedel följer man riktlinjer som ICH Q3A/Q3B för bedömning av impuriteter och acceptabla nivåer. Inom metallurgi och tillverkning sätts renhetsklassificeringar och specifikationer. Forskning fokuserar på utveckling av nya metoder för rening och analys av impuriteter.