helningsprocess

Helningsprocessen är kroppens biologiska följd av händelser som reparerar vävnad efter skada eller kirurgi och återställer vävnadens integritet. Den är generell men varierar mellan vävnadstyper och påverkas av både systemiska och lokala förhållanden.

Processen brukar beskrivas i tre övergripande faser. Inflammationsfasen inträffar omedelbart efter skadan och kännetecknas av hemostas, infiltrering av inflammatoriska celler och start av vävnadsreparation. Proliferationsfasen följer med ny vävnad, fibroblastaktiviteter, kollagenproduktion, angiogenes och epitelisering som täcker såret. Remodelleringsfasen, eller mognadsfasen, innebär omdisponering av kollagen, ökad vävnadens styrka och ofta bildandet av ärr.

Faktorer som påverkar helningsprocessen inkluderar ålder, näringsstatus, och närvaro av sjukdomar som diabetes. Infektion, hypoxi, rökning och vissa mediciner (t.ex. kortikosteroider) kan försämra helningen, liksom dålig blodtillförsel och större vävnadsskador. Mekanisk stabilitet och lämplig avlastning eller immobilisering är ofta avgörande för att processen ska ske effektivt, särskilt vid sår och frakturer.

Två huvudtyper av läkning skiljs ofta åt: primärläkning, där sårkanterna kommer nära varandra och läkning sker utan betydande granulationsvävnad; och sekundär läkning, där ett större avstånd mellan kanterna kräver granulationsvävnad och är längre och ger mer ärrbildning. Vid klinisk bedömning övervägs tid till läkning och risker för komplikationer som infektion, dehiscens eller nonunion.

Ernäring, god kontroll av underliggande sjukdomar och risken med rökning är centrala faktorer för att stödja en effektiv helningsprocess.