havsalinitet

Havsalinitet är ett mått på mängden lösta salter i havsvatten. Inom oceanografi används främst praktisk salinitet, uttryckt i PSU (practical salinity units), vilket är ett dimensionlöst mått beräknat från vattenkonduktivitet. I modern praxis används även absolut salinitet (SA) enligt TEOS-10-standarden, som anger saliniteten som en massa andel i förhållande till havsvatten och är relaterad till temperatur och tryck.

Den globala medelsaliniteten i öppet hav ligger kring 35 PSU. Regionala variationer är dock stora: ytfukten i subtropikerna ligger ofta runt 38–39 PSU, medan brackvattenområden som Östersjön vanligtvis har låga värden under 10 PSU. Röda havet är bland de mest salta öppna haven med salinitet cirka 38–41 PSU. I kalla polarområden tillförs sötvatten genom is- och snömeltning, vilket sänker ytsalterheten.

Saliniteten påverkas främst av balansen mellan avdunstning, nederbörd och tillförsel av sötvatten från floder eller is. Avdunstning ökar saliniteten medan nederbörd och sötvatteninlopp minskar den. Havets strömningar och vertikal blandning blandar salter och skapar regionala och djuphavsvariationer.

Fysiska konsekvenser är bland annat att saliniteten ökar vattnets densitet och därmed påverkar havets termohalin cirkulation. Högre salinitet sänker fryspunkten för havsvatten. Salinitet påverkar ekosystem genom osmoregulation hos marina organismer och används som grundmått i klimat- och oceanografiska modeller.

Mätning sker med CTD-system och konduktivitetsmätare, samt historiskt med refraktometrar. PSU är vanligaste enheten, medan TEOS-10-standarden anger Absolut Salinity (SA) för exakt terminologi.