gemenskapskänsla

Gemenskapskänsla är upplevelsen av tillhörighet, samhörighet och ömsesidigt stöd inom en grupp eller ett samhälle. Den innebär att medlemmar uppfattar sig som en del av helheten, att de kan påverka gruppens utveckling och att deras behov tillgodoses genom gemenskapen. Gemenskapskänsla används inom sociologi, samhällsplanering och organisationsforskning för att förstå hur sociala band formar människors välbefinnande och engagemang.

Begreppet förknippas ofta med teorin Sense of Community av McMillan och Chavis (1986). De identifierade fyra kärnelement: medlemskap (känsla av tillhörighet och gränser), inflytande (upplevelse av att påverka och bli påverkad av gruppen), tillfredsställelse av behov (gemenskapen tillgodoser sociala och praktiska behov) och gemensam emotionell koppling (delade erfarenheter och historia). På senare år har SCI-verktyg utvecklats för att mäta gemenskapskänsla, inklusive olika versioner av Sense of Community Index.

Gemenskapskänsla kan uppstå i bostadsområden, skolor, arbetsplatser och onlinegemenskaper. Faktorer som främjar gemenskapskänsla inkluderar inkluderande ledarskap, tydliga gemensamma mål, ritualer och traditioner, socialt stöd, möjligheter till deltagande och upplevelser av trygghet och tillit. Kulturer och strukturer påverkar hur gemenskapskänslan manifesteras och hur den upplevs av olika grupper.

Fördelar med en stark gemenskapskänsla kan vara högre välbefinnande, ökad motståndskraft och större kollektiv effekt i samhällsprojekt. Begränsningar och risker inkluderar att gemenskapen blir exkluderande, ökar tryck att konformera eller marginalisera personer utanför gruppen. Balansen mellan samhörighet och öppenhet är central. Att mäta gemenskapskänsla kan vara utmanande eftersom upplevelsen varierar mellan kulturer, åldrar och sammanhang.