föremålsmaterial

Föremålsmaterialet avser det material vilket ett kulturellt föremål består av, inklusive kärnmaterial, legeringar, beläggningar och eventuella senare tillägg eller renoveringar. Begreppet används inom museivetenskap, arkeologi och kulturarvsforskning för att beskriva varje föremåls materiella uppbyggnad och hur den påverkar bevarande och tolkning.

Materialkategorier

Föremål kan vara tillverkade av metaller (järn, koppar, guld, silver samt legeringar som brons och stål), keramik och glas, organiska material (trä, ben, textilier, päls, skinn, pergament och papper), samt blandningar och kompositer som emaljerade metaller eller färg- och beläggningslager. Modern produktion innefattar polymerer och sammansatta material. Ytbehandlingar som färg, lack och patina är ofta viktiga delar av föremålets identitet och moderna material kan påverka bevarandet.

Varför viktigt

Materialanalys används för att fastställa ålder, ursprung, tillverkningsmetoder och handelsvägar, samt för att planera bevarandeåtgärder. Korrekt dokumentation av materialet bidrar till autentisering och kan avslöja tidigare reparationer, skador eller framtida risker för föremålet.

Analysmetoder

Analysmetoder omfattar både icke-förstörande och delvis destruktiva tekniker. Visuell och makroskopisk undersökning följs ofta av mikroskopi. För elementär sammansättning används röntgenfluorescensspektroskopi (XRF); röntgendiffraktion (XRD) och scanning elektronmikroskopi med energidispersiv spektroskopi (SEM-EDS) ger mer detaljerad fas- och sammansättningsdata. Spektroskopiska metoder som Raman och FTIR identifierar organiska bindemedel och färgämnen. För organiska material kan radiocarbon-datering, dendrokronologi eller termoluminometri användas, ofta med begränsningar beroende på föremålets tillstånd.

Användning och utmaningar

Resultaten används för att planera bevarande och dokumentera föremålets historia, samt för att informera forskningen om tillverkningstekniker och handelsnätverk. Utmaningar inkluderar kontaminering, åldersrelaterad nedbrytning, tidigare reparationer och risker vid tester som kan skada föremålet; bevarandeplaner anpassas till materialets känslighet och miljöbehov.