flygförmågan

Flygförmågan är en organismens förmåga att flyga, det vill säga avsiktligt och kontrollerat färdas genom luften med hjälp av vingar eller andra flygytor. Den omfattar upplyftningen från marken, manövrering i luften, stigning och förmågan att hålla sig i luften under längre tid. Flygförmågan har utvecklats flera gånger i livets historia och finns idag hos fåglar, fladdermöss och många insekter.

Den grundläggande biomekaniken bygger på aerodynamik: lyftkraft som överstiger kroppsvikten och framåtdrivning som övervinner luftmotstånd. Vingar producerar lift genom form och rörelse. Vingegeometri såsom aspectförhållande, vingprofil och camber, i kombination med muskelförmåga och ämnesomsättning, avgör hur effektivt flyget kan bedrivas. Skelett och muskulatur – hos fåglar ofta ett lätt men starkt skelett och stora bröstmuskler fästa vid bröstbenet – stödjer kraftfullt flyg. Hos insekter och fladdermöss varierar mekanismerna men grundprincipen är densamma.

Evolutionärt har flygförmågan gett upphov till olika livsstrategier: långdistansmigration hos många fågelarter; snabb manövrering i skogar och över berg; glidflygning hos arter med reducerad vingeaktivitet. Vissa grupper har förlorat förmågan att flyga (flightlessness) i isolerade miljöer när kostnaderna för flyg överstiger nyttan. Typiska flygsätt inkluderar aktivt slag med vingarna (flapping), glidflygning och hos vissa arter hovering (hovning).

Flygförmågan påverkar ekologisk spridning, födosök och predatorförsvar. Studier av flygförmåga bedrivs genom fältobservationer, anatomiska studier, vindkanalsexperiment och beräkningsbaserad aerodynamik samt fysiologiska tester. Förmågan varierar mellan taxa och individer och studeras inom aerodynamik, ekologisk biologi och evolutionsbiologi.