filialpräglning

Filialpräglning är en form av inlärning där en nyfödd eller ung individ snabbt utvecklar en social bindning eller preferens till en vårdgivare eller föräldrarfigur. Denna process, ofta kallad imprinting, sker vanligtvis under en känslig period kort efter födseln eller kläckningen och har stor betydelse för överlevnad eftersom den främjar närhet, skydd och näring samt tidig social utveckling.

Processen styrs av sensorisk stimulans — framför allt syn, ljud och lukt — som förstärks under exponering för lämpliga stimuli. Om rätt stimuli saknas eller ersätts av fel objekt kan bindningen bli förvirrad eller försenad. Filialpräglningen resulterar i igenkänning och följsamhet mot vårdgivaren, vilket senare påverkar sociala beteenden, gruppbildning och i vissa arter även partnerpreferenser.

Exempel finns särskilt hos många fågelarter, där dunungar följer den första rörliga varelsen de ser, oftast en vårdgivare. Hos andra däggdjur och djurgrupper kan filialpräglningen uppträda i varierande former och studeras inom beteendevetenskap och vård av djur.

Filialpräglning förknippas med en kritisk eller känslig period i tidig utveckling och ses som en viktig mekanism för social inlärning. Historiskt bidrog arbeten av Konrad Lorenz och Nikolaas Tinbergen till att definiera imprinting som ett centralt begrepp inom etologi och neurovetenskap.