elevvälbefinnande

Elevvälbefinnande är ett begrepp som används inom skolan för att beskriva elevers övergripande mående i skolmiljön. Det innefattar psykiskt och fysiskt välmående, upplevd säkerhet, social tillhörighet, engagemang i undervisningen samt förmåga att hantera motgångar. Hög elevvälbefinnande anses stödja lärande och skolframgång.

Dimensioner av elevvälbefinnande inkluderar mentalt välbefinnande (stressreglering, självkänsla), fysiskt välbefinnande (rörelse, sömn, kost), socialt välbefinnande (relationer och tillhörighet), samt skolklimat (trygghet, rättvisa och inkludering). Digitalt välbefinnande blir ofta en del av helheten i moderna skolmiljöer.

Faktorer som påverkar inkluderar individuella förutsättningar (ålder, kön, socioekonomisk bakgrund), relationer till lärare och kamrater, undervisningens kvalitet och anpassningar, tillgång till elevhällsastre och stöd, skolans organisation samt familjens och samhällens resurser.

Mätning och uppföljning sker ofta genom trivsel- eller välbefinnandemätningar, uppföljning av närvaro samt indikatorer på psykosocialt stöd. Elevhälsan, med skolpsykolog, skolsköterska och curatora, spelar en central roll i förebyggande arbete och individuella åtgärder.

Åtgärder och insatser omfattar universella insatser i klassrummet, tydliga rutiner, elevmedverkan och inkluderande undervisning, program för social och emotionell färdighet, anti-mobbning och stärkt relation till lärare. Tillgång till skolhälsovård och anpassat stöd behövs för elever med särskilda behov.

I Sverige regleras elevhälsa och arbetet med elevvälbefinnande genom Skollagen, läroplaner och kommunala riktlinjer. Samverkan mellan lärare, skolhälsovård och socialtjänst är vanligt, och forskning visar att högre välbefinnande ofta kopplas till bättre lärande och minskat avhopp, men påverkas av flera faktorer.