dybdeskarpheten

Dybdeskarpheten är förmågan att uppfatta avstånd och den tredimensionella strukturen i omgivningen. Den gör det möjligt att bedöma hur nära eller långt något är och hur olika ytor förhåller sig i höjd, bredd och djup. Dybdeskarpheten bygger på en kombination av binokulära och monokulära ledtrådar som hjärnan använder för att skapa en uppfattning om rumsstruktur.

Binokulära ledtrådar kommer från ögonens samarbete. Den viktigaste mekanismen är stereopsis, som uppstår när varje öga ser en något annorlunda bild (disparitet) och hjärnan tolkar skillnaderna som djupinformation. Konvergensen hos ögonen bidrar också till djupbedömningen. Monokulära ledtrådar som ocklusion, storleksrelationer, linjära perspektiv, texturgradienter, skuggning och rörelseparallax kan ge djupinformation även med ett öga.

Den neurala bearbetningen av djup involverar delar av synsystemet i hjärnan, inklusive den primära synkortexen och den dorsala visuella banan. Neurala neuroner som kodar disparitet bidrar till stereopsisen, medan andra neurala mekanismer integrerar rörelse och form för att skapa en sammanhängande upplevelse av djup.

Utveckling och variation: grundläggande dybdeskarphet är närvarande tidigt i livet och mognar under det första levnadsåret. De flesta uppnår vuxennivåer innan skolåldern. Med åldern kan stereoacuity försämras något; vissa personer är stereoblinda på grund av medfödda eller förvärvade tillstånd.

Bedömning och tillstånd: kliniska tester som Randot- och Titmus-stereotester används för att mäta djupseende. Strabism, amblyopi och anisometropi kan försämra dybdeskarpheten. Behandling fokuserar ofta på att åtgärda underliggande synproblem.

Betydelse och tillämpningar: god dybdeskarphet är viktig för vardagliga aktiviteter som körning, sport och precisionarbete. Inom teknik används realistiskt djup i virtuell verklighet och tredimensionella filmer.