drivhusgaser

Drivhusgaser, ofta kallade växthusgaser i svenskan, är molekyler i jordens atmosfär som absorberar infraröd strålning och därför förstärker den naturliga växthuseffekten. Denna värmelagring gör att klimatet hålls varmare än det skulle vara utan gaserna. De viktigaste drivhusgaserna är koldioxid (CO2), metan (CH4), dikväveoxid (N2O) samt de fluorinerade gaserna (HFCs, PFCs, SF6). Vattenånga är också betydande, men dess koncentration påverkas främst av klimatet snarare än direkta utsläpp.

Mänskliga aktiviteter har ökat koncentrationen av drivhusgaserna i atmosfären. De största källorna är förbränning av fossila bränslen för energi och transport, industriella processer samt jordbruk och avfall. Metan frigörs bland annat vid matsmältningsprocesser hos idisslare, från avfall och vissa jordbruksaktiviteter. Dikväveoxid frigörs huvudsakligen vid gödsling och vissa industriella processer. Fluorerade gaser används i kyl- och skumprodukter samt i elektronikproduktion och kan ha mycket lång livslängd i atmosfären.

Ökade halter av drivhusgaser ökar det radiativa påtrycket i troposfären och driver uppvärmningen. Det leder bland annat till förändrad nederbörd, smältande isar och höjda havsnivåer samt breda konsekvenser för ekosystem och samhällen.

Koncentrationerna anges ofta som CO2e (koloxid-ekvivalenter) för att jämföra olika gasers klimatpåverkan, beräknat med deras globala uppvärmningspotential (GWP). Övervakning och redovisning sker i internationella och nationella utsläppsinventeringar. Internationella avtal som Kyoto-protokollet och Parisavtalet syftar till att minska utsläppen och begränsa globala temperaturökningar.

Åtgärder inkluderar övergång till förnybar energi, förbättrad energieffektivitet, förändrade jordbruksmetoder och minskning av utsläpp av fluoriderade gaser samt tekniker för att fånga in eller förhindra utsläpp av drivhusgaser.