bågsmältverk

Bågsmältverk, eller elektriska bågsmältverk, är en metallsmältugn där smältningen uppnås genom elektriska bågar som bildas mellan elektroder och ett metallbad. Temperaturen i området runt badet är mycket hög och gör det möjligt att smälta olika metaller och legeringar. Råmaterialet består ofta av återvunnet skrot, ibland blandat med direktreduerat järn (DRI) eller andra legeringar, samt tillsatser av exempelvis mangan, krom eller nickel.

Principen innebär att elström leds genom elektroder till badet där en eller flera bågar uppstår och värmer upp metallen. Efter smältningen genomförs raffinering och justering av sammansättningen genom tillsatser, skiktning och avslagsslagg. Ugnarna kan drivas med växelström (AC) eller likström (DC), där AC-ugnarnas konstruktion är vanlig i industrin och DC-ugnarnas konstruktion ofta ger snabbare uppvärmning och olika driftfördelar.

Användningsområde: Bågsmältverk används främst för framställning av stål genom återvinning av skrot. De kan också producera vissa legeringar och ferrolegeringar. Driftscykeln omfattar laddning, smältning, raffinering och tappning.

Fördelar och begränsningar: Ugnarna erbjuder stor flexibilitet vad gäller råmaterial och kan startas relativt snabbt, vilket gör dem lämpliga för små och medelstora partier samt för återvunnet stål. De kräver betydande elkraft och är beroende av elprissättning och skrotkvalitet. Miljömässigt kan EAF ha lägre koldioxidutsläpp per ton stål än masugnsbaserad produktion om elmixen är ren, men totala utsläpp påverkas av energisystemet.

Historia: Elektriska bågsmältverk utvecklades under slutet av 1800-talet och fick kommersiell betydelse under första hälften av 1900-talet. Idag är tekniken central för modern ståltillverkning, särskilt där skrot är tillgängligt.