ferrolegeringar

Ferrolegeringar är legeringar där järn är basmetall och som innehåller en betydande andel ett eller flera andra grundämnen, framför allt kisel, mangan, krom, vanadin, molybden eller aluminium. Begreppet används ofta synonymt med ferroalloys, en grupp material som framställs för att tillföra specifika legeringselement eller fungera som avoxideringsmedel i ståltillverkning.

Vanliga typer är ferrosilikon (FeSi), ferromangan (FeMn), ferrokróm (FeCr), ferrovanadin (FeV) och ferromolybden (FeMo). Varianter förekommer i höghaltiga och låghaltiga utföranden beroende på kolhalt, vilket påverkar användning och egenskaper. Vissa produkter, som silikomangan, kombinerar flera element.

Tillverkningen sker huvudsakligen i båg- eller sänkbågsugnar genom reduktion av oxider med kol i form av koks eller kolpulver. Processen är energikrävande och genererar slagg samt koldioxidutsläpp, vilket gör produktionen känslig för energikostnader och miljöregler. Stora producentländer är bland andra Kina, Indien, Sydafrika och Ryssland.

Huvudtillämpningen är i stålindustrin där ferrolegeringar används för att introducera legeringselement, förbättra mekaniska egenskaper, öka korrosionsbeständighet eller avoxidera smältan. De används även i gjutgods, svetsmetall och som tillsatser i olika metallurgiska processer. Marknaden påverkas av stålproduktionens konjunktur, råvarutillgång och utveckling mot ökad återvinning och lägre utsläpp.