blåsan

Blåsan, eller urinblåsan, är ett ihåligt, elastiskt muskellager som lagrar urin tills den töms genom urinröret. Den ligger i bäckenet, framför rektum hos män och framför uterus och vagina hos kvinnor, och är uppdelad mot symfysen när den är fyllnad. En vuxen person har normalt en urinblåsa som rymmer cirka 400–600 ml, men volymen varierar med ålder och individuella förhållanden.

Väggen består av slemhinna med urothel (övergångsepitel), underliggande bindväv och detrusormuskeln, en glatt muskulatur som utgör den yttre, kontraherbara delen av blåsan. Slemhinnan är veckad när blåsan är tom och töjs vid fyllnad. Urin leds in i blåsan via två urinledare och töms ut genom urinröret när blåsan dras samman och urinflödet frisätts.

Funktion och kontroll regleras av det autonoma nervsystemet och det somatiska kontrollen. Sensoriska nerver i blåsväggen signalerar fyllnad. Vid miktionsreflexen kontraheras detrusormuskeln samtidigt som intern (osynlig) blåspärr slappnar av, och den yttre blåssspärren kan kontrolleras frivilligt. Den neurovaskulära kontrollen gör att blåsan kan lagra urinen säkert unter dagar eller timmar och sedan tömma sig vid önskemål.

Blåsan får blodförsörjning främst från vesikala artärer (ofta superior och inferior vesical samt, hos kvinnor, vaginala grenar). Lymfkärl dränerar till interna iliaca nodar. Utvecklingsmässigt bildas blåsan ur urogenital sinusen; trigonen uppstår där ureters mynningar möts i blåsväggen, vilket ger en triangelform.

Vanliga tillstånd inkluderar urinvägsinfektioner (cystit), interstitiell blåskatarr, neurogen blåsa och blåscancer. Diagnostik innefattar urinanalys, ultraljud och cystoskopi; urodynamiska tester kan bedöma funktion. Behandlingen varierar från antibiotika vid infektioner till läkemedel som minskar blåsfyllnadsbehovet, eller kirurgiska ingrepp vid allvarliga tillstånd.