antikroppsreaktioner

Antikroppsreaktioner är immunreaktioner som uppstår när antikroppar binder till specifika antigener. Bindningen kan leda till olika utfall, såsom agglutination av celler eller partiklar, utfällning av antigen–antikropps-komplex, neutralisation av toxiner eller virulencefaktorer, samt aktivering av komplementsystemet och opsonisering som främjar fagocytos. Reaktionernas utförande beror på antikropparnas isotyp (till exempel IgM eller IgG), deras affinitet och var antigenerna finns.

Vanliga sammanhang för antikroppsreaktioner inkluderar transfusionsmedicin, där alloantikroppar mot blodgruppsantigens eller Rh-antigener kan orsaka transfusionsreaktioner. Vid graviditet kan Rh-inkompatibilitet leda till hemolytisk sjukdom hos nyfödda. Autoantikroppsreaktioner uppstår vid autoimmuna sjukdomar, till exempel autoimmun hemolytisk anemi eller pemfigus. Reaktionerna kan vara akuta eller fördröjda och varierar i svårighetsgrad.

Diagnostik inom klinisk immunologi innefattar serologiska tester som indirekt Coombs-test (för att påvisa fria antiglobuliner i serum) och direkt Coombs-test (för antikroppar som binder till ytan av röda blodkroppar). Andra metoder inkluderar ELISA, immunofluorescens och olika blodgrupps- och antigentest. Vid misstanke om transfusionsreaktion används noggrann klinisk övervakning och snabb korsmatchning av blodprodukter.

Behandling och förebyggande syftar till att minimera antigen–antikroppskorsningar. Detta innefattar noggrann blodgrupps- och Rh-antikroppskontroll, användning av antigenfria blodprodukter när möjligt, behandling av autoimmuna processer (till exempel kortikosteroider eller immunoglobulin) och, i akuta fall, behandling av svåra reaktioner som anafylaxi eller omfattande hemolys.