Yorkkonventionen

Yorkkonventionen, ofta kallad New York-konventionen, är United Nations Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards (1958). Den är ett internationellt avtal som syftar till att underlätta handel genom att sprida bekräftelsen och verkställigheten av skiljedomar över gränserna, så att en skiljedom som avgjorts i ett land kan erkännas och verkställas i andra kontraherande länder.

Historisk bakgrund och omfattning

Konventionen antogs i New York den 10 juni 1958 och trädde i kraft den 7 juni 1959. Den har blivit ett av de mest använda rättsliga instrumenten inom internationell kommersiell skiljedom och har under åren fått bred ratifikationsnivå; idag är över hundrafyrtiotalet stater part i konventionen. Denna omfattning gör att ett stort antal kommersiella tvister kan lösas genom skiljedom med en relativt enkel och förutsägbar enforce­mentprocess över flera jurisdiktioner.

Huvudbestämmelser

Konventionens kärna är att erkännande och verkställighet av en utländsk skiljedom normalt inte får sättas ur spel av domstolarna i en kontraherande stat, förutsatt att vissa begränsade invändningar inte uppfylls. Enligt artikel V kan erkännande eller verkställighet vägras bland annat om: ämnet för tvisten inte kan lösas genom skiljedom enligt lagen i den domstaden där erkännande begärs; en part i skiljeförfarandet saknat behörighet eller skiljeförfarandet varit ogiltigt enligt avtalets eller lagens regler; parterna inte fått rättmätig kännedom eller rättvisa möjligheter att ..., skiljedomen är inte slutgiltig eller har upphävts i en behörig myndighets beslut; eller verkställigheten skulle strida mot allmänna politiska principer i den landet där verkställighet begärs.

Betydelse och begränsningar

New York-konventionen är grundläggande för internationell skiljedom eftersom den förenklar och harmoniserar erkännande över gränserna samt minskar riskerna med att man inte får sina skiljedomar verkställda utomlands. Den tillåter endast ett begränsat antal invändningar, vilket vanligtvis gör verkställigheten snabbare än nationella rättsprocesser. Begränsningar inkluderar att konventionen inte ger värdefullt skydd mot all rättslig prövning och att vissa områden och uppgifter (till exempel arbetsrättsliga frågor eller familjerätt) kan omfattas av andra regler i olika länder.