Vattenförlusten

Vattenförlusten avser kroppens förlust av vatten över tid. Den sker via flera vägar: urinproduktion från njurarna, avföring, svett och vattenångan som förloras vid andning. Insensibel vattenförlust, framför allt svett och avdunstning från luftvägarna, är konstant men ofta svår att mäta. Totala vattenförlusten ökar vid feber, hög temperatur, fysisk ansträngning eller sjukdom.

Vattenbalansen regleras huvudsakligen av törstcentrum i hypothalamus och det antidiuretiska hormonet ADH (vasopressin) som frisätts från hypofysen. ADH gör njurarna mer genomträngliga för vatten och minskar urinvolymen, vilket ökar urinets koncentration. Renin-angiotensin-aldosteronsystemet bidrar till vätskebalansen genom natrium- och vattenåterresorption. Törst uppstår när blodets osmolalitet ökar eller volymen minskar, vilket stimulerar vätskeerhållande beteende.

Konsekvenser av vattenförlust kan vara mild dehydrering eller allvarligare hypovolemi. Tecken på lätt dehydrering inkluderar torra slemhinnor, mörk urin och minskad urinproduktion; vid allvarligare förluster kan yrsel, snabb puls och lågt blodtryck uppträda. Äldre och små barn är särskilt sårbara. Klinik och laboratorier kan visa förändringar i plasma osmolalitet och elektrolyter, medan urinens osmolalitet speglar njurfunktionen.

Behandling syftar till återställande av vätskebalansen. Vid lindrig dehydrering räcker oftast oral rehydrering med vätskebalanserade lösningar. Vid svåra fall eller när oral vätska inte är möjlig används intravenös vätskebehandling, ofta tillsammans med korrigering av elektrolytobalansen och behandling av underliggande orsak.

---