Vattenbärare

Vattenbärare, ofta kallade vattenbjörnar eller tardigrader, är ett litet fylum av mikroskopiska djur som lever i vattenfilmer i mossor, lavar och fuktiga jordmiljöer. De förekommer världen över och är särskilt vanliga i fuktiga mikrohabitat. De flesta arter är cirka 0,3–0,5 millimeter långa, men vissa kan nå upp till ungefär 1 millimeter.

Anatomi och kännetecken: Vattenbärare har åtta ben med små klo-liknande utskott i ändarna. Kroppen är segmenterad och skyddas av en yttre kutikula. De saknar ett blodomlopp och har ett enkelt matsmältningssystem med en mun, en tarm och en analöppning. Deras kropp är utformad för att klara av att torka ut och återfukta igen, vilket underlättar deras liv i varierande miljöer.

Livsmiljö och näring: De lever i vattenfilmer i mossor, lavar och fuktig jord eller sediment. De är huvudsakligen heterotrofer och livnär sig på små organismer som alger, bakterier och svampar samt olika mikroskopiska partiklar. De kan överleva under perioder då deras omgivning är mindre gynnsam genom att gå igenom särskilda tillstånd.

Kryptobios och stor uthållighet: Vattenbärare är kända för sin förmåga att gå in i kryptobios, ett tun-liknande tillstånd där metabolismen nästan upphör vid uttorkning, extrem kyla eller hetta, hög strålning eller högt tryck. I tun-läget kan de överleva länge och återaktiveras när fukt återkommer.

Forskning och betydelse: Vattenbärare används som modellorganism inom studier av livets gränser, cryobios och stressrespons. Deras skyddande proteiner och mekanismer inspirerar forskning inom bioteknik och astrobiologi. De är inte farliga för människor och utgör en viktig del av mikroskopisk mångfald.