Uttrycksförmåga

Uttrycksförmåga är förmågan att använda tal, skrift eller andra kommunikationskanaler för att förmedla tankar, känslor och information. Begreppet omfattar produktion av ord och meningar, berättarteknik samt pragmatiska färdigheter som anpassning till samtalsflöde och kontext. Det står i relation till receptiv språkförmåga, dvs förståelse av språk.

Utveckling och bedömning: Uttrycksförmågan utvecklas tidigt i livet och påverkas av kognitiva funktioner, hörsel, språklig exponering och sociala sammanhang. Hos små barn märks övergången från enkla ord till mer komplexa meningar och berättande. Bedömning görs ofta inom logopedi och språkforskning, exempelvis genom tester av ordförråd, meningsbyggnad, berättelseförmåga och pragmatiska färdigheter. I kliniska sammanhang kan uttrycksförmågan bedömas separat från receptiv förmåga; uttryckssvårigheter kan förekomma vid språkstörningar, afasi eller autismspektrumtillstånd.

Faktorer och variation: Förutom själva språket påverkas uttrycksförmågan av hörsel, motorik i talorganen, minne och uppmärksamhet, samt miljö och utbildning. Flerspråkighet kan påverka uttrycksförmågan beroende på ålder, kontext och språklig exponering.

Användning och åtgärder: Inom utbildning och vård används kunskap om uttrycksförmågan för att anpassa undervisning, stöd i klassrummet och kommunikationshjälp. Förbättring kan ske genom systematisk träning i ordförråd, syntax, berättande och social kommunikation, samt stödjande miljöer, modellering och feedback.