Ultraljudsprober

Ultraljudsprober, eller ultraljudstransduktorer, är sensorer som används för diagnostisk ultraljudsavbildning. De avger högfrekventa ljudvågor och fångar upp de reflekterade ekon som uppstår när vävnad svarar på vågorna. Piezoelektriska kristaller i proben omvandlar elektriska signaler till mekaniska vågor och tillbaka, och fungerar som både sändare och mottagare. Arrays gör det möjligt att fokusera och styra strålen elektroniskt.

Vanliga sondtyper är linjära, konvexa (curvilinear) och phased array, samt endocavitära och intraoperativa sonder. Frekvensen varierar beroende av avbildningens syfte: högre frekvenser ger bättre upplösning men mindre genomträngning, medan lägre frekvenser tillåter djupare avbildning men lägre upplösning.

Moderna ultraljudssystem stödjer B‑läge, M‑läge och Dopplerundersökningar. Doppler ger information om riktning och hastighet på blodflöde; färgdoppler visualiserar flöde i färger. Vissa sonder erbjuder elastografi och 3D/4D‑imaging, vilket utökar möjligheterna till olika diagnostiska bedömningar.

Användningsområden inkluderar obstetrik och gynekologi, kardiologi, buk- och levergallväg, urologi, muskel‑ och-skelettvävnad samt smådelar som sköldkörtel och bröst. Prober används tillsammans med ultraljudsapparater och kräver rätt teknisk hantering för att ge korrekta bilder.

Säkerhet och underhåll följer ALARA-principen, med exponering och intensitet anpassade till kliniska behov. Endocavitära och andra kontakter kräver noggrann rengöring och desinfektion mellan patienter, ofta med godkända desinfektionsmedel eller engångsskydd. Gel används som akustiskt medium för förbättrad kontakt. Regelbunden kvalitetskontroll och kalibrering av sensorn ingår i klinisk drift.

Framtida utveckling fokuserar på högre upplösning, fler 3D/4D-funktioner, trådlösa och miniaturiserade sonder samt förbättrad elastografi och användning av artificiell intelligens i bildtolkning.