Ultraljudsmetoder

Ultraljudsmetoder är en samling medicinska tekniker som använder högfrekventa ljudvågor för att avbilda kroppens vävnader och bedöma vätskeflöden utan joniserande strålning. Genom olika modaliteter kan ultraljud användas både för diagnostik och för guidning vid medicinska ingrepp.

B-mode, eller tvådimensionell gråskalenbild, är den mest använda metoden och ger realtidsbilder av organ och strukturer. M-mode registrerar rörelser över tid längs en enskild linje och används särskilt inom kardiologi för att mäta kammarens rörelse och väggtjocklek.

Doppler-ultraljud används för att analysera blodflödet. Färgdoppler visar flödesriktning och hastighet genom färgbildning, medan pulsed-wave Doppler mäter hastighet vid specifika punkter. Power Doppler ökar känsligheten för flöde utan att visa riktning. Duplex-ultraljud kombinerar B-mode bild med Doppler och används ofta för bedömning av kärl, vener och artärer.

Andra användningar inkluderar 3D- och 4D-ultraljud, som ger volymetriska bilder och realtidsrörelse, särskilt i obstetrik för fostervisualisering. Elastografi mäter vävnadsstyvhet och används bland annat i lever- och bröstutredningar samt muskuloskeletala tillstånd. Kontrastförstärkt ultraljud (CEUS) använder mikroblåsbubblor för att förbättra bildkvaliteten vid vissa tillstånd.

Ultraljudsmetoder kan utföras via olika tillvägagångssätt, till exempel transabdominalt, transvaginalt eller transesofagealt (TEE) vid hjärtundersökningar. Metoderna är i allmänhet säkra och icke‑invasiva när de utförs av utbildad personal, men deras användbarhet påverkas av operatörens erfarenhet och patientens anatomi.