UPOVkonvensjonen

UPOVkonvensjonen, officiellt kallad Convention for the Protection of New Varieties of Plants, är ett internationellt traktat som reglerar upphovsrätten till nya växtarter genom ett system med växtsortsskydd. Syftet är att främja växtforskning och innovation genom att ge upphovsmännen ekonomiska incitament att utveckla nya sorter, samtidigt som det finns regler som möjliggör vidare bruk av genetiskt material för forskning och utveckling. Skyddet gäller den propagativa materialet och ger upphovsmannen exklusiva rättigheter att kommersiellt exploatera sin sort under en tidsbegränsad period.

Historia och struktur: Konventionen slog först igenom 1961 i Paris som en av flera internationella överenskommelser om växtskydd. Den har senare reviderats genom 1978- och 1991-akterna, där den senaste uppsättningen ofta används som det rättsliga ramverket för medlemsstater. UPOV är en mellanstatlig organisation med säte i Genève, och varje land implementerar konventionen i sin nationella lagstiftning; TRIPS-avtalet inom Världs手 handelns organisation påverkar hur medlemsländerna uppfyller skyddskraven.

Huvudbestämmelser: Rätten att skydda en ny sort gäller ofta det som kallas DUS-prövning: nyhet, distinkthet, enhetlighet och stabilitet. Skyddets varaktighet varierar, men vanligtvis är det 20 år för de flesta växtarter och 25 år för träd och vinrankor. Upphovsmannen kan få kontroll över produktion, erbjudande till försäljning, försäljning, import och export av denominativ propagativt material.

Undantag: En viktig del av systemet är växlande undantag som möjliggör bredare bruk i forskning och vidareutveckling (brödrarexemption). Sandlådor som odlings- eller odlingsförbud för egna bruk kan regleras nationellt och varierar mellan medlemsländerna, och “jordbrukarprivilegier” är inte universella.

Betydelse: UPOV-konventionen bidrar till harmonisering av nationella växtsortsskyddssystem och påverkar hur länder uppfyller sina TRIPS-åtaganden.